Liten hall att spela i vilken gav hemmalaget Forsbacka ett litet övertag. Van att spela i trång hall och har ett anpassat spel därefter och har under den här första delen av säsongen varit obesegrade på hemmaplan men däremot inte gått lika bra på bortaplan. Vi startade ganska svagt och kände snabbt att den här matchen kommer det bli till att kämpa. Ett Forsbacka med mycket rutin och de flest över 30-strecket är tunga att ta när de kommer, så de var bara till att hålla i! Framåt får vi inte igång det spel vi vill och det blir lite väl mycket att alla gick en och en istället för att göra något för någon annan, det fanns liksom inget samspel. Vi ska vi vara glada att vi har Mathilda Larsson, tjejen som brukar beskrivas som ett brofäste i försvar kan lika väl beskrivas som en ångvält framåt. Hon var den som på egen hand dundrade genom försvaret och satte många välbehövliga mål i första halvlek.
I halvtid stod det 14-12 och vi fick chansen att prata ihop oss. Det här skulle vi vända, två bollar upp är ingenting. Nu skulle vi spela för varandra, vårat spel och nu satt det i viljan. Men den viljan var nog tomma ord för inte var det ett bättre Edsbyn som ställde sig på planen utan nästintill sämre. Vi gjorde inte en katastrofmatch men heller ingen bra match. Vi fick helt enkelt inte chansen att spela på det sätt vi ville och därför blev vi låsta. Där det mesta brast var bakåt, vårat försvar som alltid varit våran styrka. Alla verkade vi ha stoppat händerna i fickorna trots att vi inte har fickor på våra shorts. Inte ett enda block fanns det och de sköt sönder oss totalt och bollarna ven runt stackars Elin i mål som inte fick mycket till hjälp från sitt försvar. 24-17 i baken, 8 min kvar och vi tar en timeout.
Under den minuten fick laget lite utav en utskällning och frågan vad vi egentligen höll på med. Ingen hjälpte Elin, inte ett enda block! Och alla vi som stod där visst mycket väl att det var sant, att vårat jobb i försvar var rent uselt. Nu jävlar satt det i viljan de sista 8 att göra något bra av det.
Matchen blås igång igen. Anfall till Forsbacka, skott och TJOFF - Dubbelblock från Azra och Sofie! Anfall efter anfall gick och de slarvade bort sina pass och gjorde dom inte de så gick dom i vårat block eller så gjorde Elin en prakträddning. Den svidande känslan på armarna har aldrig känts så skön efter att ha blockat ett skott, tro mig! Vi började till våran egen förvåning storspela. Vi plockade allt i försvar och vi kontrade in mål på mål och adrenalinet har aldrig varit så högt i vårat lag skulle jag tro.
Vi pumpade på i 180 och kände hur vi kröp närmare och närmare, och kämparinstinkten infann sig hos oss på planen. Det var inte nervositet i luften, det var laganda. 8 minuter senare ljuder slutsignalen. 8 minuter efter våran timeout med en utskällning och underläge på 24-17.
Nu visar tavlan 24-27...
På 8 minuter lyckas vårat lag ta sig samman och gå ut och vinna de 8 minuterna med 10-0! Glädjen har aldrig varit så total och apringen har aldrig känts så jävla mäktig. Man insåg knappt själv vad vi hade lyckats åstakomma och tro mig, då kom tårarna. Lättnaden och stoltheten sköljde över en, vilket jävla lag vi är! Om andra inte förstår vad vi lyckades med så kan jag berätta att det var jäkligt starkt. Det är sådana laginsatter man borde få bragdguld för sa vår tränare Skuggan. Det är sådana här laginsatser som gör att jag personligen gråter som en barnrumpa av stolthet för att jag vet att vi kan åstakomma va fan som helst om vi bara vill.
Azra sa tidigare under matchen: Det här kommer avgöras på vilja det tjejer!
Hon fick minsann rätt.
Ett obesegrat Forsbacka på hemmaplan. Ett Forsbacka som oftast vinner på hemmaplan sa våran andra målvakt Annica i duschen.
OFTAST ja! ;)
Vi går till juluppehåll med en serieledning tjejer!
Vem fan hade väl trott det om byn va va va? :D
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR
ALLESAMMANS!
/Sandra nilsson